Meditation vid ekumenisk vesper i Lunds domkyrka över Romarbrevet 5:15-21.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

 

En aspekt av tron är att söka språkliggöra, förmedla, beskriva, med ord göra en erfarenhet möjlig att dela, att tala om. I Romarbrevet är det Paulus som genom orden vill förmedla en erfarenhet, en insikt, en uppenbarelse. Erfarenheten orden är rotade i är svindlande.

Den överskrider det sagda och skrivna.

Paulus talar om Guds totala inlevelse i det mänskliga genom Jesus Kristus. I Adam är vi alla ett. Adam är också vi – genom en människa kom synden in i världen och fortsätter att göra det genom oss.

Det är omöjligt att leva utan skuld. Också det delar vi. Även våra stenar ska falla ur händerna när vi hör orden: den som är fri från synd ska kasta första stenen.

Guds svar på denna mänskliga belägenhet är att vandra rakt in i synden och skulden.

Nåden är Guds icke-moraliserande, icke-fördömande närvaro i det mänskliga.

Hemlighetsfull.

Som ett sorlande, friskt vatten under det förtorkade.

Det fördolda liv som inte dör när allt annat förödes.

Som flödar än mer där synden blir större.

En orimlig ekvation och en underbar gåva – Guds svar på synden är ännu mera nåd.

I Kristus är vi alla ett. Han är det hopp vi bidar. Genom hans sår blir vi helade.

För Martin Luther var hela Romarbrevet avgörande.

Det hjälpte honom att beskriva den erfarenhet han gjort av att inte kunna göra sig själv rättfärdig. Hur han än strävade, hur framgångsrika hans gärningar än var ledde de inte till rättfärdighet. Först när han gav upp den ambitionen närmade han sig friheten.

Friheten i att vara accepterad av Gud.

Friheten i att tjäna sin nästa utan att försöka få någon förtjänst genom detta.

I sin teologi strävade Luther efter att språkliggöra denna för honom så omvandlande erfarenhet. Hans simul – samtidigt rättfärdiggjord och syndare har präglat luthersk människosyn.

Rättfärdiggörelsen har varit ett område där den lutherska och den katolska traditionen både stött samman och mötts. I diskussioner, i konflikter och i en fördjupad samstämmighet.

En process som ledde fram till den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen som antogs 1999.

Något som uppfattats som åtskiljande blev istället ett tecken för enhet där olika accenter och perspektiv inte står i strid med varandra utan berikar och helar.

Den vandring vi har börjat här i Lund i vänskap och bön är också en väg för att lära känna varandras egenart, låta oss berikas och mer och mer upptäcka den enhet Kristus skänkt oss.

Också här finns ett simul – den enhet vi söker är oss redan given samtidigt som vi bär på ett arv av åtskillnad, en brustenhet.

Av nåd ger Gud oss allt vi behöver. Och kallar oss att vara medskapare i processer av försoning och förvandling.

 

 

                                   Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan

Tags: